Feminist, jämställdhet över lag, genus, pedagogik (barnuppfostran) osv.
Uppdatering: Rättar mig själv. Skrev innan en mening som var skev, jag skrev "alla gör så gott dom kan för sina barn", ska stå "alla vet vad som är bäst för sitt eget barn". Man gör så gott man kan (vill jag hoppas), men att blint tro att man VET BÄST om allt och kan allt om barn bara för att... Man har ett barn är naivt(!)(!)
Det i sig är ju inget problem egentligen. Älskar att lära mig om allt detta, och vill ha dom bästa förutsättningarna att kunna uppfostra mina barn BRA från alla perspektiv. Vill ju inte sen att dom är 18 år och hatar livet, söker sin identitet efter golven osv, för att jag (vi) inte såg dom, lät dom vara barn, TOG VÅRAN UPPGIFT SOM FÖRÄLDRAR PÅ ALLVAR!!
Men sen när man vill dela med sig av sin kunskap/sitt uppvaknande. Ja då JÄVLAR blir det ramaskri. Hur dåligt mår folk egentligen? Tragiskt, känner jag rent spontant. Här prisar jag gud varje gång jag lär mig något nytt. Förstår att man får ångest i början (för man gör ju det mesta av godhet) när man inser att man kanske varit helt skev, de får jag också, men en vill ju alltid förändras till det bättre..?
(Kan ju ha att göra med att man inte kan erkänna för sig själv bla bla ok).
Och just det med barn också. Ett återkommande fenomen "alla vet vad som är bäst för sitt eget barn", men snälla. Man är INTE ett fullärt geni bara för att man har en bebis i händerna på bb, ingen instruktionsbok följer med. Uppfostrar man skevt (tex sne syn på genus, allas lika värde, inte tänker på hur man pratar med sina barn så dom inte bara mår bra för stunden, utan i det långa loppet) så gör man det skevt, de kvarstår liksom vara sig man inte vill se detta i skrift av mig eller ej. Som jag och en kompis diskuterat, att bli förälder kan rätt många, men att vara en BRA förälder kräver en del. Vare sig ni vrider er av ilska av att höra dom orden eller ej.
Inte så att de bara är ett pirr, 9 månader senare göder man någon med mat, gånger 17 år till och sen hejdå. Nej. Det krävs en del tankeverksamhet, engagemang, öron osv.
Sen säger jag inte att jag är felfri, absolut inte, har sidor jag vill ändra hos mig själv (som jag är medveten om att jag gör fel, men även sånt jag är omedveten om). Men jag VILL lära mig så jävla mycket och är så SJUKT intresserad av att lära mig, om allt sånt här som är viktigt för mig (dom ämnena jag inledde med).
När någon säger ”det är inte lätt att göra rätt som förälder, oj oj oj”.. Nej det är ett/flera liv du fostrar och är med och formar, klart fan det inte är lätt. Det är människor, individer, liv vi har att göra med. Har någon sagt att det är lätt att vara förälder?! Det handlar om att öppna ögonen och våga granska sig själv kritiskt. Varje förälder vet inte vad som är bäst för deras barn, men nästan varje förälder försöker göra det bästa för sina barn. Himla tur det, allt annat vore sorgligt. Men att tro att man vet bäst och gör allt rätt, visar bara hur lite en vet. Ja det gör ont att göra fel, att trampa snett i sitt föräldraskap, men det händer och kommer att fortsätta hända. Det hjälper dock inte att sätta huvudet i sanden och skylla på att det är svårt att göra rätt oj oj. Ja men sluta inte försök göra rätt, eller börja försöka åtminstone. Ska vi sen när våra barn är gamla oja oss över att de fuckades upp mitt framför ögonen på oss, AV OSS. Nej tack. Det är BRA som förälder att granska sitt föräldraskap, sitt bemötande av sina barn och sitt beteende, FÖR BARNENS SKULL.
INGET ger mig så mycket ångest som när jag vet att jag brast i mitt bemötande av ex mina systerbarn, men tacka fan för det för det gör att jag gör allt för att inte göra det igen. Vi kan inte bara för att vi lyckats sätta ett liv till världen nöja oss med det och tänka ”vi vet nog bäst för våra egna barn”. Nej, alltid vet en faktiskt inte det.