Deeptalk

Hoff vad jag känner mig misslyckad. Vad tjorvigt livet kan vara, eller snarare valen man gör här i livet. Man ska räcka till, hitta spår som leder rätt, samtidigt som man ska komma ihåg att vara sann och en bra vän. Man vill inte göra någon ledsen och besviken vilket inte är så lätt att undvika, alltid är det någon man mer eller mindre sårar med dom val man väljer.

Jag känner mig inte lika stark nu för tiden som jag gjort, jag är inte så stark som jag trodde att jag var heller. Det var förr lätt att tänka "händer det och det mig så ska jag inte bry mig, ska dissa det och gå vidare"... Men det funkar inte så för mig som jag trodde att det skulle göra.. På gott och ont.

Jag är en sån som förlåter människor fort, jag är inte långsint. Men samtidigt så kan ju den jag bråkar med inte kanske förstå mig mitt i allvaret när jag nån minut/timme senare är gladare igen och inte alls lika sur/arg och allt vad man nu kan vara.. Jag kan skratta och prata med den jag bråkat med. Vilket säkert kan sända ut signaler som gör att 'motståndaren' eller vad man ska säga, tror att allt är helt bra igen.

Känns som att vissa tänker "hon blir snart på bättre hurmör igen, jag kan säga exakt vad jag vill utan att tänka efter före". Och eftersom att jag inte KAN vara sur länge så godtar jag hur mycket som helst också.. Förlåter och är en optimistisk person när det gäller att jag tänker att alla kan ändra sig och att allt kan ju faktiskt bli bättre om, ifall att, kanske.

Jag menar inte att det är fel att förlåta människor. Det är viktigt tror jag, om inte annat för att göra det lättare för sig själv för att kunna gå vidare. Glömmer gör man ju oftast inte, ordspråket som säger "kan du verkligen förlåta om du inte kan glömma?", tycker inte jag är så himlans bra.. Jag tror att man kan förlåta nästan vad som helst med tiden och som sagt känns det nog lättare för en själv också om man kan förlåta och gå vidare. Men är man inte senil så finns ju ändå minnerna alltid kvar å saker och ting kanske inte blir som det varit förut...

Sen att förlåta för fort, som jag själv oftast gör tycker jag inte alltid är så jättebra. Det ger mig en känsla av att andra inte kanske tar ens känslor på allvar och den man bråkar med kanske inte heller lär sig en läxa.. Ungefär som att "straffet" blir för milt och den personen slutar bry sig. Man kan göra om samma misstag, om och om igen för lilla Sanna hon står alltid kvar som om ingenting hade hänt.

och det värsta är ju att jag inte tror jag lär mig av mina "misstag" heller. Just på grund av att jag alltid tror och hoppas på att allt och alla kan bli bättre, förändras och allt sånt. Mig är det nog jävligt lätt att utnyttja kan jag tänka mig, eftersom att jag litar och tror bra om andra.. Jag vill inte vara sån, vill kunna se livet och människor från andra synvinklar också.