Sanna Karlsén

Tänkte skriva lite om vistelsen på BB. Under fredagen (14 april) hade jag förvärkar som var ondare än tidigare (påtal om förvärkar så fick jag veta av barnmorskan att sammandragningar å förvärkar är samma sak), medan jag ita och Wille promenerade på isen när Wille åkte skidor så fick jag stanna upp ibland när en värk kom. Dom var som mer "ilande" än tidigare dagar. 

Tänkte sova sittandes den natten för trodde dom blev värre när jag låg ner, men dom blev snarare värre hur som helst om jag var i en position för länge. Under torsdags morgonen när jag inte fått sova mycket så kom jag på att "topparna" på värkarna inte kom så hårt om jag sparkade/tröck med fötterna hårt mot stegen (i våningssängen) samtidigt. Försökte med det även på kvällen men det hjälpte inte ett smack.

Började igen vela fram å tillbaka om man ska ringa bb iigen eller härda ut och inte sova. Gick på toa och såg att slemproppen gått och det avgjorde att jag ringde bb igen, det var ingen mindre än Sussi (😍) som svarade i telefonen (hon jag haft noreasamtal med, hon som skrev och undertecknade mitt förlossningsbrev osv), hon tyckte vi skulle komma in eftersom proppen också gått. 

Så vid 00.30 åkte vi in till gve, packade bilen, gjorde mackor och stack iväg. 

(Om proppen inte hade gått och man BARA hade haft värkar, snacka stressigt det i slutet då. Så jag tackar gudarna att proppen gick eftersom jag tydligen har högre smärttröskel än jag trodde.)

I bilen fick jag en och ibland två värkar på 10 minuter, pratade med Ita i telefon (som också var i stugan men inte var vaken när vi åkte, så hon ringde när hon råkade vaka till), fick säga "brb" när en värk kom, för att sen fortsätta prata. Lite kul😅

Väl på BB fick jag ligga med sån där, vad det nu heter, som lyssnar på bebisens hjärta samtidigt som den fångar upp varje gång man får värkar. En undersökning gjorde Sussi sen också och då konstaterade hon att jag redan var öppen 3-4 cm plus att hela "tappen" var borta. Var mycket öppen för att inte ha så täta värkar. Hade haft "alla förutsättningar för en bra vaginal förlossning", menade hon. 

Hon är sååå bra på att tala en lugn (hade i telefonen innan sagt med gråten i halsen "jag vill ha snitt" att jag inte vill försöka med vaginalt), så jag hade i det läget likagärna kunnat säga "ja men okejdå". Men när hon gick ut ur rummet och jag å kitte pratade själva så kom jag fram till att nää, gör väl lika ont att föda hur bra hon än är på att prata och ville inte göra emot min innersta vilja heller. 

Vid kl 04.00 fick jag nå "sömndos", bricanyl mot värkarna, morfin, alvedoner, kände ändå dom värsta värkarna men det var inte så man fick hålla andan, det gick bra ändå. Dock sov jag inte en blund hur som helst den natten. 

Sussi sa innan att morfinet kan göra att man öppnas mer utan att "veta de" och ligger bebisen för långt i bäckenet och jag är öppen tex 7 cm då måste jag föda vanligt (inte för att dom ens kollade nå mer sen hur öppen jag var?). Sen sa dom att vi kan ta sovmorgon, att dom tidigast börjar kl 7 med morgondagens sysslor, men att dom inte ville komma in och väcka oss. Hell no för sovmorgon kände vi, ville inte riskera att öppnas en millimeter till i onödan. Så ställde klockan på 7 och efter det gjorde dom samma igen- lyssnade på hjärtat och kollade värkarna. 

En läkare kom in sen å sa "ja du hade ett önskemål", sa att "jo jag vill snittas", en spellevink var han. "Vad är det du är rädd för?", orkade inte börja med nå psykologsamtal igen så var inte så engagerad i mina svar direkt så sa "allt egentligen". Han försökte blinka med ena ögat å övertala och kitte frågade han "är det hon som bestämmer hemma?" För han tyckte jag var så envis. 

Han sa även att han hade läst mitt förlossningsbrev så kändes som han ville testa mig, stod i brevet att jag är tystlåten och kan ha svårt att föra fram min åsikt osv. Sen sa han typ "jaja du får snitt", jaha IGEN? Idiot kände jag. Stod ju klart å tydligt i brevet att dom ska lyssna på mina önskemål om inte deras stöd "räcker". 

Senare kom narkosläkaren in å frågade lite saker om hur förra ryggbedövningen gick, och den gick ju bra bara det att bedövningen satt 6 timmar längre än det normalt ska göra. 

Läkaren kom in senare igen och innan han gick sa han "du har inget mer att säga? Du har inte ångrat dig?" *blink blink*, jo att 3 timmar innan jag äntligen ska snittas så ångrar jag mig. Säkert. Not. 

Fick värkar med 6 minuters mellanrum så det var något stressande med tätare värkar och några timmar kvar till op. Fick bricanyl igen och då kom värkarna var 15e ni ut ist. 

Planerad tid var 15.00 för snitt, men det blev 16.00. 

Kitte satte på sig sina operationskläder som han skulle ha inne i operationsrummet, en sköterska/barnmorska (?) satte en kateter på mig (HATAR KATER SÅ JÄVLA OBEHAGLIGT), och sen när det var dags rullades jag iväg där jag låg i min säng och rock. 

Kitte fick vänta utanför op-rummet medan dom kopplade upp mig till dropp och allt vad det var (samtidigt som jag bet mig i tungan när en värk kom olägligt där jag låg, som tur var behövde jag inte prata så mycket så det gick bra), såg nog ut som Jesus på korset fast liggandes när jag låg där med utsträckta armar osv. Mitt huvud/hår lindade dom in och syrgas fick jag i näsan. Inte världens behagligaste stund i mitt liv, men heller det då så ska väl inte klaga. 

Var hur många personer som helst där inne, 2 barnmorskor/sköterskor (vete fan vem som var vad egentligen), läkare, narkosläkare, at-läkare osv.

När jag fick ryggmärgsbedövningen skulle jag även denna gång ligga på sidan och skjuta ryggen bakåt, hade en gullig läkare bredvid mig hela tiden som pratade, han höll i mina ben när jag låg där i fosterställning och hjälpte till så jag spände mig rätt. 

Själva "sticket" av sprutan/nålen (?) är inte nå märkvärdigt men när narkosläkaren sprutar in (eller vad han nu gör där bak) så blir det en konstig känsla/"ilande" värk och då får man ju per automatik att man ryggar tillbaka "nej, tryck ryggen mot smärtan, inte bort", aaa men säg det då, var bara 4 år sen sist och DET är obehagligt att trycka mot smärtan, lite tvärtom än man i vanliga fall gör. (Vilket också är lindrigt och snabbt övergående om det inte vore för strulet som var nu👇)

Narkosläkaren träffade fel och fick göra om, vet inte hur många gånger han träffade fel men hade "bara" tre märken i ryggen sen sa Kitte, men det kändes som betydligt fler fel när han höll på. 

Han träffade nån nerv så hela vänstra benet fick som tre stötar som gjorde ont efter varann så jag sprattlade ofrivilligt där med benet. En annan gång träffade han så högra benet stack iväg, en gång kändes det som att nånting sprutades in som sträckte sig efter revbenen på höger sida (kanske var då det blev rätt egentligen? För annars fattar jag inte hur det bara kunde vara 3 olika stick i ryggen?) obehagligt som satan. Tur man inte är nålrädd för då hade det där garanterat varit världens traumatiska grej, själv kommer jag då inte se fram emot det nästa gång. Frågade han om det inte gick bra så sa han typ "du har lite skolors så det var svårt att hitta" eller nånting. Okeeej, det var nå nytt. Visste inte att jag hade det. 

Tillslut var jag bedövad då och kitte fick komma in, på 6 minuter var hon ute. Kitte fick henne i famnen och läkaren fotade oss tre med kittes telefon. 

VÄRLDENS KONSTIGASTE känsla när man hörde Novalie skrika. Ville som gråta samtidigt som jag inte kunde prata, blev helt stum. Jag sa tom till läkaren "det går som segt att prata", han "det kan bli så när man får barn, det är en adrenalin", jag som var SÄKER på att det var pga bedövningen, att jag råkat få det till nån nerv som går till ansiktet också, att det var därför jag kände mig helt förlamad i ansiktet också (😂). I efterhand sa Kitte att han inte heller kunde prata, helt sjukt var det. 

En av läkarna där sa "jag brukar inte tycka dom är söta, men hon är verkligen söt", kunde bara instämma, en helt perfekt liten skapelse💕

Sen fick kitte och Novalie gå ut å väga, mäta osv med barnmorskan medan jag blev ihopsydd. 

Hela mitt ansikte kliade som fan, trodde det var pga håret som hängde ner från det som huvudet var inlindat i. Sa högt sen "gud vad ansiktet började klia", söt-läkaren sa då "det är en biverkning av bedövningen, du fick en rejäl cocktail och då kliar det i ansiktet". 

Jag var så himla trött där jag låg och väntade på att bli ihopsydd, hade ju inte sovit den natten alls, som två tidigare nätterna hade jag sovit 2h per natt och natten innan de var det väl 4h. Jag höll fan på att somna dit på bordet, jag låg och koncentrerade mig på bokstäver jag såg på grejerna jag kollade runt på. 

Äckligt var, säkert pga adrenalin det också? Att "allt" var över och då kom tröttheten ikapp mig. Snacka skämmigt om jag hade somnat "brb ska bara sova, är Skalman åde". 😂

Fick ligga på "uppvaket" tills bedövningen släppt, kitte och Novalie var där med mig under tiden, förutom när kitte tog med henne när han skulle äta, jag ammade henne och vi skickade foton på henne till familjerna. 

Efter 2-3 timmar nånting så rullades jag in på vårat rum igen. 

På kvällen ska man helst upp å gå efter operation för att minska risken för blodpropp. Två barnmorskor stod bredvid mig samtidigt som jag skulle försöka komma upp ur sängen utan att använda magen (rullade på sidan och tjorvade, men tillslut kom jag upp), ställde mig sakta upp, stramade i magen, men det gick bra. "Det är sällan vi ser nån som är så pigg efter kejsarsnitt", och det var vad dom flesta där hade som kommentar efter dom sett mig "man kan inte tro att du nyss fött barn" bla bla, coolt kändes de. Det sa som efter jag fått Wille också, vill man inte föda vaginalt så är man cool på andra sätt 😂

Fick 2 alvedon och 1 Ipren och det skulle jag ta var 8e timme, morfin skulle jag ha fått också om de skulle behövas med det gick bra utan. 

Katetern skulle få sitta kvar till 5.00 på morgonen, men började blöda så mycket under natten nerifrån (avslag å sånt mys), så fick ringa på klockan så kom Sussi med nya kläder osv medan jag knallade till toan. Hon följde efter till toan och sa "nä vetu, vi tar bort katetern nu redan, du är ju redan på egen maskin så den behövs inte". Var det skönaste på länge, att bli av med den. Usch vad obehagligt det var att röra sig med ett rör in i blåsan samtidigt som man har något svårt och ont av att röra sig i sängen när man är nyopererad, öhm blä. 

Vi mös på där på BB i två dagar, staplade fram där i en vit, skön rock hela dagarna (så noga som jag packade bb-väskan och använde ändå ingenting annat än rocken😂) fick silverbricka och åt deras goda mackor och ÄPPELJUICE. Alltså jag är FRÄLST i äppeljuce efter bb-besöket, fy sate så gott!!!

Besöksförbud pga rs virus var det med, vilket vi inte visste, så när mamma å alla kom satt vi i entrékorridoren med våra främmanden. 

Ont i foten har jag ännu pga han stack fel, jag ska ge det några veckor sa en sköterska, försvinner det inte får man kolla upp det. 

Slutet gott allting gott👶🏻