Lite funderingar om livets stora frågor ;)
Jag börjar bli gammal känner jag, eller inte.. men fan i min ålder var mamma gift och hade ett barn typ. Jag bor hemma ännu, hahaha.. men iaf... jag vill ha barn! Dock inte prick nu, för jag vill ha mer eller mindre fast jobb och bostad innan jag skaffar mig ett knodd! Men när jag väl har det, ja då äre bara köra på...
Då kommer det till frågan om framtida pluggande.. många tycker ju man ska "plugga och leva livet innan man skaffar barn" .. För mig har barn dock alltid varit något som jag velat ha i tidig ålder, jag älskar bebisar och nu på senare tid har längtan typ vuxit.. men nej, jag ska inte skaffa barn prick nu om det är någon som tror det... Det är inte tanken iaf!
Jag tänker ändå att man kan plugga senare, när barnet/barnen blivit nåt år eller så.. Det är inte det roligaste att ha föräldrar som pluggar, men vad ska man göra?! Pluggar man innan man skaffar knoddar så hinner man ju bli stengammal och det är inte vad jag vill.. Men stengammal menar jag över 25-26 typ, det känns som en evighet. Ja, jag vet att man då har mer liverfarenheter och blabla.. Har hört på sådana predikningar också.
Plus att jag känner så att om jag skaffar en unge, då ska nästa komma inom 3 år iaf för att inte den första ska bli "ensam".. Sen kan det bli ett mellanrum mellan dom två andra.. typ.
Ååå, jag vet inte.. Fan vad svårt! Mamma ångrar inte att hon skaffade barn i tidig ålder, för "man mognar under tiden som man är gravid".. Samtidigt då som Tony är 2 år yngre än mig, men han är en mogen kille, inte alls som många killar som "mognar två år senare än tjejer"... som jag sa till han "det känns som om du skulle vara äldre än mig"
- jaa
- på vilket sätt?
- alla
Halvt ironiskt då ;>
Han säger att han vill vara farsa, han däremot har fast jobb som plåtslagare på lack och bilskadecenter och har varit där i två år.
En rädsla jag alltid haft är om man skaffar barn, men sen efter under graviditeten eller efter förlossningen kommer på att man ska göra slut. Om man DÅ kommer på att man plötsligt känner för att bråka eller om det bara inte fungerar, då mina vänner, då hade jag blivit tokig. Vill verkligen inte ha barn med flera olika eller att mitt/mina barn ska vara med om separationer. Det hade inte känts bra för min del heller, jag har det gamla hederliga tänkandet att man ska göra allt för att hålla ihop, i min värld är det absolut sista utvägen att göra slut.. Speciellt om man har barn, klart undantagsfall finns det ju.. men nu är jag inte det undantaget.
Hörde på p3 för en månad sen att många fixerar sig så mycket i att man ska ha så mycket pengar när man skaffar barn. Pengar är så klar a och o, men som dom sa så löser det sig med tiden.. Förutsatt då att man kanske inte har 20 kr i fickan och en trisslott med vinst på 10 kr eller liknande.
Sen kan ingen annan komma och bestämma om man är mogen nog för att skaffa barn eller inte, visst åsikter har alla, men det är ett beslut som man själv måste ta och sen kan man ju alltid lägga andras åsikter bakom örat.
Som tur är har jag en stark känsla, är nästan övertygad om att jag och Tony alltid kommer vara ett par. För första gången har det klickat bra.. Förut "trodde" jag en jävla massa om hur förhållanden skulle vara och om hur saker och ting skulle kännas. Trodde inte till exempel att jag kunde vara kär, jag hade aldrig haft dom rätta känslorna för någon annan innan.. Det vet jag nu när jag har facit i handen och verkligen vet hur det känns att vara tokigt kär och snuskigt förälskad i någon..
Sen vet man ju såklart aldrig vad som händer..
Med det sagt vill jag hälsa er en trevlig helg, kommer antagligen inte skriva på ett tag igen efter detta långa inlägg! ;)
Då kommer det till frågan om framtida pluggande.. många tycker ju man ska "plugga och leva livet innan man skaffar barn" .. För mig har barn dock alltid varit något som jag velat ha i tidig ålder, jag älskar bebisar och nu på senare tid har längtan typ vuxit.. men nej, jag ska inte skaffa barn prick nu om det är någon som tror det... Det är inte tanken iaf!
Jag tänker ändå att man kan plugga senare, när barnet/barnen blivit nåt år eller så.. Det är inte det roligaste att ha föräldrar som pluggar, men vad ska man göra?! Pluggar man innan man skaffar knoddar så hinner man ju bli stengammal och det är inte vad jag vill.. Men stengammal menar jag över 25-26 typ, det känns som en evighet. Ja, jag vet att man då har mer liverfarenheter och blabla.. Har hört på sådana predikningar också.
Plus att jag känner så att om jag skaffar en unge, då ska nästa komma inom 3 år iaf för att inte den första ska bli "ensam".. Sen kan det bli ett mellanrum mellan dom två andra.. typ.
Ååå, jag vet inte.. Fan vad svårt! Mamma ångrar inte att hon skaffade barn i tidig ålder, för "man mognar under tiden som man är gravid".. Samtidigt då som Tony är 2 år yngre än mig, men han är en mogen kille, inte alls som många killar som "mognar två år senare än tjejer"... som jag sa till han "det känns som om du skulle vara äldre än mig"
- jaa
- på vilket sätt?
- alla
Halvt ironiskt då ;>
Han säger att han vill vara farsa, han däremot har fast jobb som plåtslagare på lack och bilskadecenter och har varit där i två år.
En rädsla jag alltid haft är om man skaffar barn, men sen efter under graviditeten eller efter förlossningen kommer på att man ska göra slut. Om man DÅ kommer på att man plötsligt känner för att bråka eller om det bara inte fungerar, då mina vänner, då hade jag blivit tokig. Vill verkligen inte ha barn med flera olika eller att mitt/mina barn ska vara med om separationer. Det hade inte känts bra för min del heller, jag har det gamla hederliga tänkandet att man ska göra allt för att hålla ihop, i min värld är det absolut sista utvägen att göra slut.. Speciellt om man har barn, klart undantagsfall finns det ju.. men nu är jag inte det undantaget.
Hörde på p3 för en månad sen att många fixerar sig så mycket i att man ska ha så mycket pengar när man skaffar barn. Pengar är så klar a och o, men som dom sa så löser det sig med tiden.. Förutsatt då att man kanske inte har 20 kr i fickan och en trisslott med vinst på 10 kr eller liknande.
Sen kan ingen annan komma och bestämma om man är mogen nog för att skaffa barn eller inte, visst åsikter har alla, men det är ett beslut som man själv måste ta och sen kan man ju alltid lägga andras åsikter bakom örat.
Som tur är har jag en stark känsla, är nästan övertygad om att jag och Tony alltid kommer vara ett par. För första gången har det klickat bra.. Förut "trodde" jag en jävla massa om hur förhållanden skulle vara och om hur saker och ting skulle kännas. Trodde inte till exempel att jag kunde vara kär, jag hade aldrig haft dom rätta känslorna för någon annan innan.. Det vet jag nu när jag har facit i handen och verkligen vet hur det känns att vara tokigt kär och snuskigt förälskad i någon..
Sen vet man ju såklart aldrig vad som händer..
Med det sagt vill jag hälsa er en trevlig helg, kommer antagligen inte skriva på ett tag igen efter detta långa inlägg! ;)
