Magsjukefobi

Nu ska ni få höra nå konstigt.
Mamma Sanna har inte haft magsjuka sen hon var barn 
Pappa Kitte har inte haft magsjuka på MINST så länge som vi varit tsm iaf (4 år)
Barnet William har ALDRIG haft magsjuka 
Och barnet Novalie har heller ALDRIG haft magsjuka.

I torsdags fick mamma sanna magsjuka. Därefter bockade vi av en efter en och nyss blev William sjuk. 

Vill lägga till att jag har fobi för allt som har med kräk att göra. Varje sig det är av sjukdom eller inte.

Har aldrig tex kräkts av att jag druckit alkohol (varit nära men klarat mig), för att jag är rädd för att spy och inte vill riskera att dricka för mycket.

När jag var mindre tänkte jag "hur fan ska jag våga skaffa barn, tänk om jag spyr när jag är gravid" (slapp det som tur var).

Är Kitte på krogen så sover han hos sin bror pga han brukar spy när han är bakis.

Alltid hatat folk som spyr. Ja, FOLK som spyr. Tänker inte vara pedagogisk med att skriva "hatar NÄR hen spyr", för i stunden HATAR jag personen i fråga.

Jag har spritat och städat som en tok här hemma för att förebygga att ALLA blir sjuka. Ändå är sjukdomen luftburen, men man lever ju på hoppet (och så är det såklart fräschare).

Måste köpa ett gäng torra servetter som man plockar en och en från som man kan använda dessa tider. Vi har haft olika handdukar nu för dom som varit friska vs sjuka. Ja, men sen blir ju den jäveln som var frisk sjuk och då är dom snuskiga bakterierna/bacillerna (kan inte skillnaden på orden) i fel handduk osv.

HUR kunde detta hända oss som (ish) aldrig varit sjuka?! Fattar att det är en vanlig åkomma som är helt jävla onödig och dum i huvudet, men ni hör ju själva att det är konstigt?!

En överjävlig bacill/bakteri/virus som går just nu, som tog oss också HOPPAS jag - hellre än en vanlig. För TÄNK om vi blivit "vanliga". Vad får folk, magsjuka en eller två gånger vare år oftast? Skulle inte orka leva så (nej jag vill inte dö, men hade inte gått att leva så!!) Då måste jag gå i terapi för min fobi. Jävla säkert. 

Inte haft matlust sen jag blev frisk heller pga orolig när dom andra är sjuka. Och var dom inte sjuka var jag rädd för att dom skulle bli det. 

JAG VET ATT JAG LÅTER SOM ATT DET ÄR MER SYND OM MIG ÄN OM DEN SOM ÄR DRABBAD. MEN, så här är det. Ur min syn på magsjukhelvetet.

När Novalie blev sjuk så bröt jag ihop några sekunder innan jag samlade mig. Kändes som att allt slit var förgäves. Plus att min oro skulle fortsätta några dagar till. 

Var på yoga med jobbet tidigare i veckan, ledaren där sa att vi knappt andas med magen nu för tiden eftersom att vi alltid är så stressade. DET har jag verkligen känt av dom senaste dagarna. Hade jag inte redan varit magsjuk så hade varit orolig för att det var på väg att komma till mig, FÖR symtomen för orolig och börja bli sjuk känns liknande.

Skulle ge supp i rumpan åt Novalie för hon klagade på magen (fattade att hon var sjuk då så mitt humör vände direkt). Suppen var så jävla mjuk och gick inte att trycka in, fick bryt och bad kitte (som också var sjuk och egentligen själv ville spy) springa å hämta en ny- lika dålig.

Sååå jag åkte till apoteket och köpte nya. 
Mamma ringde just i bilen- bröt ihop igen.

Och när jag skulle säga godnatt till Wille idag frös han fast han svettades. Fattade att han var sjuk då. Så kitte fick gå upp till honom efter ett tag för att kolla till honom och mycket riktigt.. 

SOM TUR ÄR är Kitte frisk nu så han sover på soffan med Wille där nere medan jag sover uppe. 

HADE DÖTT OM K OCKSÅ VAR SJUK OCH JAG HADE VARIT TVUNGEN ATT HA DET YTTERSTA ANSVARET. Vill knappt tänka tanken.

Förstår att detta kanske låter obegripligt för en utan fobi.

Men hoff. Denna oro är jävligt jobbig. Påfrestande. IRRITERANDE. Och att sen hålla masken framför barnen och bryta ihop diskret (okej dom såg mig ledsen men sa nåt som kändes bra då). Tur man har ett lågaffektivt bemötande iallafall så jag tror inte jag sprider denna oro vidare. Visar mig lugn, någorlunda, fast jag skriker och självdör inombords. 

Självterapi: håller inte för öronen när jag hör att W kräks där nere.










Kommentarer:

1 Veronica törmä:

Åh vad jag log när jag läste inlägget! Inte för att ni varit sjuka för det är inte alls roligt utan åt att jag inte är ensam om detta 😂 Jag är PRECIS likadan.Känner jag lukten av spya får jag panik och börjar må illa.Dock var jag inte rädd när jag var gravid vilket var tur för jag mådde illa i månader.Men jag har haft fobin sen tonåren!!😑

Svar: hahaha!! som tur är börjar jag inte må illa pga lukt osv, blir bara så rädd och rädslan gör ju magen gasig osv (😂). skönt att man inte är ensam om detta, är på liv och död när det gäller. Som det känns😑
Sanna Karlsén

Kommentera här: